14 januari 2015

Saprolegnia Spp. - Sötvatten svamp

Saprolegnia benäms som svamp men är egentligen inte är någon riktig svamp. Rent vetenskapligt klassas Saprolegnia till Oomyceter, och är mer närbesläktad med brun- och kiselalger. Skillnad är att alger är fotosyntetiska och behöver ljus för sin energiomsättning medan Saprolegnia livnär sig saprofytiskt. Alltså på dött organiskt material. Dock finns studier som visar att vissa arter av Saprolegnia är benägna att angripa levande vävnad och kan rent av kallas för parasiter. Därbland S. parasitica och S. diclina, som man ofta var för sig, eller tillsammans hittar i sår på levande fisk.

Patogenes


Svampangrepp förknippas framför allt med stress och dålig vattenkvalitet. Utbrott sker i regel när temperaturen sjunker. Då dels för att fiskarnas immunförsvar försämras, i.g slemproduktionen blir mer långsam och dels för att Saprolegnia, SAP tycks ha som strategi att blir mer aktiv i kallare vatten. Andra strategier som man hittat hos patogena arter av SAP, är zoosporer försedda med hullingar samt förbättrad flytkraft som man tror arten utvecklat för att lättare kunna infektera fisk.


En andra stadiets zoospor av S. parasitica fångad i ett elektronmikroskop. Observera de långa håren på kroppen. S. parasitica har bevisat försmak till fisk och verkar ha utvecklat flera strategier för att kunna angripa fisk på ett effektivt sätt. Bland annat då hår med hakar för att få bättre fäste på fisken. Man har också upptäckt att de har mer flytkraft än zoosporer av andra arter, vilket man tror syftar till att zoosporerna ska kunna vistas nära ytan där fisk i regel uppehåller sig. (Foto: Gordon Beakes, Newcastle University, England)


Fiskens försvar består i första hand av slemlagret, som man tror innehåller svampdödande ämnen. Sporer som fått fäste bekämpas genom produktion av mer slem, som sedan slungas av. Sporer som hunnit gro kan snabbt etablera sitt mycel i vävnaderna. På levande fisk oftast bara i de övre hudlagren medan mycel helt penetrerar död fisk. Slutsats härav är att fisk även med sitt inre immunförsvar kan motarbeta svampens spridning i vävnaderna. I vissa fall accelererar infektioner mycket snabbt utan att fisken visar någon som helst immunrespons, vilket kan indikera att SAP har vägar att manövrera ut fiskens immunförsvar. Då särskilt S. parasitica som tidigare ansetts vara en opportunistisk patogen, men som mer och mer visar sig också angripa fisk primärt.

SAP startar oftast i huvudet eller på fenorna och sprider sig sedan genom förgrening i cirklar eller kurviga mönster över hela kroppen. Infektionen dödar celler och förstör huden som blir helt sårig där SAP invaderat den. Slutligen sprider sig infektionen vidare via sitt mycel djupare ner i muskelvävnad och blodkärl, varför för långt gångna infektioner inte går att bota. Fisk som inte får behandling dör av hemodilution, utspädning av blodet, orsakad av osmotisk kollaps till följd av stora hudförluster. Fisken klarar helt enkelt inte att upprätthålla sin saltbalans då sårytorna läcker in för mycket vatten. Det finns inget som visar att SAP orsakar typ förgiftning eller annan systematisk sjukdom. Endast mildare inflammation i vävnaderna har kunnat iaktagas.



Oomyceter är mycelbildande organismer som i mångt och mycket liknar svamp. De livnär sig både som saprofyter och parasiter. Många är patogena och orsakar sjukdom både på växter och djur. Exempel är bladmögel på potatis, kräftpest och Phytiosis som infekterar däggdjur. Oomyceter trivs i fuktig miljö och är beroende av sötvatten för sin spridning.


Förökning


SAP förökar sig på fisken genom förgrening av hyfer och i vattnet huvudsakligen via sk zoosporer. Zoosporerna sprids från sporkroppar som bildas i toppen på hyferna. Zoosporerna är försedda med två flagella som används för att simma och förflytta sig med. De första zoosporerna är bara aktiva en kort tid innan de kapslar in sig och ‘föds på nytt’ i ett andra sporstadie. Andra stadiet är aktivt längre tid innan zoosporen åter igen sluter in sig i en kapsel. Processen kallas polyplanetism och kan upprepas om och om igen och zoosporerna kan även bilda egna sporkroppar och på så vis starta om från ruta ett igen. Detta möjliggör spridning över stora områden men är helt beroende av vatten. En annan viktig roll för spridning anses delning med så kallade Gemma ha. Gemma kan jämföras med typ sticklingar på en planta, som lossnar från hyferna och flyter runt i vattnet. Vidare finns ytterligare en förökningsprocess där arvsmassan från två olika hyfer delas sexuellt genom befrukning i speciella könskroppar som bildas på hyferna. Resultatet blir så kallade Oosporer som får en ny egen genuppsättning.


Saprolegnia under mikroskopet. 
I 100X uppförstoring ser man ett 
virrvarr av trådlika hyfer. Längst ut i
toppen bildas massvis av sporer som
när de mognat svärmar ut i vattnet.
En saprolegnia zoospor sedd i ett 
elektron mikroskop. 
Foto: Gordon Beakes © University of  Newcastle, England http://www.bioscience.heacademy.ac.uk/imagebank/



Det finns forskning som tyder på att sötvattensvamp kan specialisera sig och SAP isolerat från sår på fisk, har visat sig mer infektös än SAP taget från dött växtmateriel.
Man har också kunnat konstatera att zoosporer från dessa patogena stammar, utvecklas och gror snabbare i dammar med fisk än i dammar med enbart växter. Zoosporer kan alltså känna av om det finns fisk i vattnet och verkar då utveckla mer renodlade drag av parasitism.


Förebygga angrepp


Sporer av SAP finns alltid i dammen och går inte att få bort helt. Det man däremot kan göra är att försöka hålla mängden nere. Bäst genom att hålla en låg population av fisk, regelbundet byta vatten och noga rengöra dammen från organiskt material som inte får ligga kvar och brytas ner i vattnet. På så sätt förhindras SAP att börja växa och svampens livscykel bryts. Antalet sporer i dammen begränsas och risken för infektion blir då också mindre eftersom det blir mer glest mellan angriparna. Värt att nämna här är att aldrig låta foderrester ligga kvar i dammen, då SAP älskar att växa på fiskpellets!

Vi vet att slemlagret är fiskens främsta försvar mot angrepp och skador på slemlagret är också den vanligaste inkörsporten för SAP. Det är därför viktigt att slemlagret är friskt och helt. Slemmets tjocklek kan spela roll men minst lika avgörande är kvaliteten på slemmet. För att kunna producera ett bra slem behövs en god miljö samt näringsriktig kost som tillgodoser fiskens alla behov.

Om du måste hantera dina koi, gör det på ett sätt som är så skonsamt som möjligt mot fiskens slemlager. Ha inte för många fiskar i begränsade utrymmen. Hög belastning ger sämre vattenkvalitet, större bakterie- och parasittryck samt ökar risk för trauma på fiskens skinn, vilket öppnar porten för svampangrepp.


Oomycetes livs cykel är mycket komplicerad och består i ett antal, för vetenskapen ännu inte helt kända steg. De har förmågan att fortplanta sig på flera olika sätt. Dels sexuellt, då två skilda hyfer bildar hon resp han organ och befruktning resulterar i så kallade oosporer med genmassa från bägge parter. Asexuellt via antingen förgrening, produktion av zoosporer eller genom delning, så kallade ‘Gemma’, små sticklingar som växer ut på hyferna.
Bild: The life cycle of water mold. (Noga E.J, Fish disease Diagnosis and treatment) 


Diagnos


SAP syns för ögat som mer eller mindre yvigt ludd. I början vitt till färgen men kan sedan skifta i allt från brunt till grönt på grund av att smuts och alger fastnar i luddet. Det rekommenderas att ta skrap för att säkert identifiera SAP under mikroskop. Detta för att utesluta förväxling med Columnaris bakterier och Epistylus parasiter, vilka också har ett luddigt utseende. Under mikroskopet är det lätt att redan vid x25 uppförstoring känna igen den trådaktiga strukturen av SAP hyfer och de andra två patogenerna kan därmed uteslutas.



Saprolegnia ser ut som vitt ludd. 
Svampen kan växa till och breda ut 
sig mycket fort
Efter rengöring ser man tydligt hur 
förödande en svampinfektion är
på fisken skinn.

Behandling


En Saprolegnia infektion blir inte synlig för ögat förrän den lyckats etablera sig så pass att fiskens immunförsvar har svårt att rå på den. Därmed är också sannolikheten att infektionen ska gå över av sig själv väldigt liten. Sätter man inte in behandling är utgången i regel dödlig. Ju fortare åtgärder tas, ju större chans finns att fisken tillfrisknar, men överlevnad är helt beroende på hur mycket av fisken som svampen hunnit invadera.

Som namnet sötvattensvamp antyder är SAP känsligt för salt. En saltkoncentration på minst 0,3% hämmar tillväxten men stoppar inte alltid svampen helt. Salt hjälper däremot fisken med saltbalansen, vilket gör salt särskilt lämpligt som understödjande behandling pga hudförlust under angripna områden.

Malakitgrön är ett färgämne som också i alla tider varit en erkänd behandling mot SAP. Idag förbjudet att använda inom odling av fisk avsedd som livsmedel då det tas upp och lagras länge i vävnad. Malakitgrön har en mer djupgående verkan och kan med fördel kombineras med salt.

Andra behandlingsmedel som kan användas är Acriflavin eller Kaliumpermanganat. Flera behandlingar kan krävas beroende på dos och verkningstid i vattnet. För bästa resultat rekommenderas att man tar upp och avlägsnar all synlig svamp manuellt med lämpliga sårbehandlingsmedel.

Viktigt är att isolera infekterade fiskar för att begränsa spridning av zoosporer i dammen.


2 kommentarer:

  1. Intressant inlägg, har du några planer på att skriva en bok om fisksjukdomar? Skulle nog uppskattas om det kom ut en på svenska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, tanken har slagit mig. Litteratur på svenska saknas men sedan är det det där med tiden som aldrig riktigt räcker till.

      Radera